"Ta höger där leden delar sig.." MY ASS. Åre vol.4..

Jag har en envis finne inom mig som aldrig ger sig, utan bara går och går och går, som nån jävla dynamo.

Idag har jag och hundarna utmanat våra sinnen och kroppar igen. Oavsiktligt men vadå, nu är vi trötta och möra efter ett äventyr som hade passat som manus för ännu en sällskapsresan-film. "Idioten på fjället" eller varför inte "Finnen i floden"..

Började dagen lugnt, pappa stack med hundarna vid 11 tiden och jag åkte innan 13 tiden med vovvarna. For runt som en skållad råtta och letade efter Åre Brukshundklubb för lite lydnadsträning, men jag hittade ingen klubb och sen började det regna som fasen så jag sket i det. Åkte till Rista-fallet, som ligger bara en liten bit ifrån här vi bor. Vi kom RIKTIGT nära fallet så det kändes mer i magen än Tännforsen föregående dag. Gick en sväng i skogen runt fallet och sen åkte vi vidare. Styrde kosan mot Vålådalen och hamnade efter några mil på Vålådalens Fjällstation, med allt för turister och fina vandringsleder. Efter söndagens jätteprojekt över fjällen så var vi fortfarande lite stela, såg en lagom lång tur på typ 3 km.. skönt och kort. Hade ändå med mig min midjeväska med lite att äta åt både mig och hundarna och annat nödvändigt. Tur var väl det för den där korta rundan skulle bli bra mycket längre än väntat..

Fin led i början, breda stigar och vad stöter vi på sen om inte en HÄNGBRO, precis vad vi lyckats undvika i söndags. Men jag tog tjuren vid hornen, kortade kopplen och vi tog oss med försiktiga steg över den svajiga bron. Mattes prinsar.. tack för förtroendet <3 Det var bara att hålla blicken högt och gå på framåt, fanns inte mycket att hålla i sig i och gliporna under fötterna/tassarna var breda. Brr.
Naturen skiftade och stigarna var av varierande slag, följde skyltningen så länge den fanns. Hittade en vacker utsiktspunkt där vi stannade ca 10 min.
Sen mötte vi en familj och jag frågade om de gått förbi någon skylt som visade åt rätt håll, mamman i familjen sa att JAG skulle "ta höger där leden delar sig" så skulle jag komma rätt.

Lyssna aldrig på någon i skogen, för de har uppenbarligen ingen susning om vad de snackar om. Jag hade fattat för längesen att vi var på en annan led och att vi gått mer än 3 km, men nyfikenheten och envisheten drev på framåt och i tron att leden vi var på tillslut skulle hitta fram vid fjällstationen.

Kom fram till en bred flod och jag ser hur ledens röda markeringar fortsätter på andra sidan vattnet. Vända om? Sällan! Av med strumpor och skor och vada över!
Superhala stenar och kaaaaallt vatten, men skam den som ger sig.
Vi var nu långt ifrån de vanliga lederna där människor rör sig varje dag.. men ändå en markerad led. Gick och gick och gick, kunde inte stanna för då ville myggen och knotten äta upp oss. Hade glömt myggmedlet i bilen. Hundarna gick lösa och jag var uppmärksam på minsta lilla sak deras radar märkte, de lämnade knappt stigarna och jag är så tacksam över att de var med mig långt därute i vildmarken utan nåt som helst tecken på civilisation i närheten.

Vi korsade några mindre vattendrag, och sen så ändrades terrängen igen och vi hör ett dånande i närheten. Vi hade nått Vålåfallet! Stort fall med grönt vatten. Otroligt vackert. Gick uppströms en bit men ingenstans att ta sig över, och i samma andetag så märker jag att de röda ledmarkeringarna har tagit slut.. återvändsgränd! :O
Så efter nästan tre timmars vandring så får vi vända! Snopet!
Hundarna fick sin mat och sen bar det av tillbaka.. suck.
Kändes lite läskigt att gå samma väg där vi lämnat så mycket vittring, med tanke på att det finns såväl björn som varg i området. BJÄRVEEEN!!

Kommer fram till floden vi korsade tidigare, men vi är lite längre nedströms så passagen över blir lite längre och djupare. Hundarna trampar över utan problem, sen kommer smidiga matte. Bär skor och koppel i ena handen så jag ska kunna ta emot mig med den andra om jag halkar på de aphala stenarna *plums* Ena skon halkar ur handen och jag fiskar snabbt upp den och är så pass nära land att jag kan hiva upp den på torr mark. Kastar upp kopplen och ska sen hiva upp sko nr 2.. ÅåååhHEJ *Flyger* *BAJS jag kastade för högt och inte långt* *PLUMS* *IGEN* *SKIT* Jag ser hur strömmen börjar dra med sig skon, och jag ropar förtvivlat till Bailey som står på strandkanten och kollar in spektaklet- "BAILEY - SÖÖÖÖÖÖK!!!!" Han plumsar i vattnet, frågar mig vad det är han letar efter och jag pekar mot skon och han når fram till skon, tar upp den ur vattnet och kommer fram och lämnar av till en tacksam, förtvivlad och på alla sätt utmattad matte som står där, knädjupt i strömmen på snorhala stenar.. Lyckas kravla mig upp på torra land, vrider ur strumporna och kliver ner i dyngsura skor, min vana trogen blähähä.
Tack o lov så hade jag massa skavsårsplåster på fossingarna och det var inte så farligt att gå sista två timmarna i sjöblöta pjucks..den här gången mina gympaskor då mina kängor inte hunnit torka från söndagens äventyr ännu.

Lyckas få hyfsad mottagning i bushen och får prata en stund med bästisen Lillan, såå skönt med lite stöd och råd. Behövde tanka lite energi för att ta mig över den där förbaskade hängbron igen. Ingen stor grej för någon annan kanske, men för mig var det en stor grej. Dessutom en enorm förtroendeövning mellan mig och hundarna, som måste lita på att det går bra och att jag fixar oss över säkert.
Jag kände mig säkrare den här gången och var tvungen att fokusera på hundarna, Taurus klämde tassen en gång och två ggr tvärnitade de mitt på bron! Jag sa bara ett tydligt "NU går vi!" och sen gick jag och de följde snällt efter. Inte mycket marginal på hängbroar inte, ett felsteg kan räcka för att trilla ner. Inget nät varken under träplankorna vi gick på eller på sidorna, där det bara fanns en tunn kabel att hålla i. Det var dagens fjärde adrenalinpåslag! (Flodx2 och brox2) Phu!

Vi tog oss över och hade då inte långt kvar, vilken lättnad att se fjällstationen och se BILEN! Heaven on wheels när man är så utmattad!
Lastade in hundarna, gick in på stationen och lånade muggen. Lydde Lillans råd sen och stretchade INNAN jag satte mig i bilen och sen blev det banan och Loka, mums!
Började regna på hemvägen så vi hade iallfall tur med vädret under dagen!
Här i huset väntade en oxfilé pizza på mig som pappa köpt :) Hundarna fick varsin stor portion mat med lite kött i. Vilka killar <3

Vi hade gått leden till Vålåfallet, som visade sig vara 8 km enkel väg och klassad som "Svår" vandringsled, men mest med tanke på vattenövergångarna tror jag. Så 1,6 mil på fem timmar, startade kl 15 och var tillbaka kl 20.
Jätteglad över upplevelsen, trots att den var ett litet missöde :)

Imorgon sover jag och hundarna ut, det har vi förtjänat så som vi kämpat.