Det har hänt mycket sen i början av September!
En omtumlande tid på många sätt, speciellt de senaste par veckorna.
Taurus är nu KORAD och har även startat 1:an den 10/10 på Hölö-Mörkö BK, med resultatet 164 poäng och delad klassvinst! Kändes väldigt speciellt att det gick så bra på första starten med min nu -andra-tävlingshund. För det tycker jag nog att han räknas som nu ;)
Han har ju fördelen att matte inte är grön på det här med tävling längre, med Bailey var vi ju båda nybörjare. Jag hade koll på alla DK:n och vi fick exakt de poäng jag trodde vi skulle få, med undantag för hoppet som gav två poängs avdrag för islag i hindret. Något ofokuserad, har inte riktigt uthålligheten för ett helt program.
Platsliggningen var lite dramatisk, av fem hundar så reste sig tre av fem hundar så efer 1½ minut fick vi återgå. Taurus hade inte ens tittat åt de andra, trots att en hund stolpade fram till den som låg bredvid honom. Så vi fick lägga om med en collie och det gick lika bra då, och vi blev till slut enda ekipaget med 10:a på platsen! Mattes duktiga pälskling! Väldigt trevligt med tävling och det kändes som att det bara var massa vänner och bekanta där!
Segerpuss efter tävlingen!
Jag jobbar på ute på Hundkompaniet och hundarna trivs som fisken i vattnet, har även börjat ta med syrrans Bamzing (Baileys bror) eftersom hon fått heltidstjänst på Telge Energi. Zing anpassade sig direkt och det är som att han alltid varit med! Som mest har vi 14 hundar i flocken, inkl personalhundarna. Inte alltid en dans på rosor, men det gäller att tänka som en hund och se när det bara är diskussioner och när det kan bli allvar. Läsa av alla små signaler hela tiden.
Dagen innan lydnadstävlingen, den 9/10, så var jag och lyssnade på Anders Hallgrens seminarium om Stress på dagen. Alltid lika intressant och rolig att lyssna på. Många citat fastnade hos mig, och ett lyder som följer "Uppfödarna ska avla för sina valpköpare, inte för utställningsdomarna."
Jag fick åka innan det var slut, för på kvällen väntade Volbeat konsert på Hovet! Det hade vi sett fram emot länge. Vi käkade innan och sen bar det av in i arenan.
I med öronpropparna och sen genomled vi förbanden, 30 min i kö för en cola.. och vad händer i pausen, 10 min innan Volbeat ska ut på scenen? Jo småbrudarna i raden bakom oss (ska ni till Hovet någon gång och har sittplats- varning - stolsraderna är så nära varandra att man typ har knäna i nacken på den framför) spiller ner ett ölglas så jag får allt i nacken, håret och över ryggen. Ironin ligger i att jag troligen var den enda nyktra människan av de tusentals som var på Hovet den här kvällen.. hade inte ens tittat åt en öl, men luktade nog mest öl av alla.
Jag kunde ändå njuta av konserten och Volbeat levererade verkligen.. vilket öööös.
Och faktum är: att hade inte Elvis funnits, så hade inte Volbeat funnits! "Elvis metal"! och jag är inget Elvis fan :)
Dagen efter, måndagen den 11/10, skulle bli en början på nästa era i vårt liv.
Nu har jag varit tyst ett par veckor och borde egentligen hålla tyst i fem veckor till, men jag vill så gärna berätta!!
Det är så att jag på måndagen tog ett graviditetstest- som var positivt! Jag blev förvånad och lyckotårarna rann, vi har inte planerat något. Men jag har sagt att händer det nu så händer det.. och jag skulle aldrig ta bort det. Det har tagit ett tag för mig att komma till det läget att jag känner så, Stefan har alltid varit redo för barn. Medan jag har haft svårt att se mig som mamma, ända tills iår. Så tanken har mognat under årens lopp. När jag tog testet så var jag ensam i mina föräldrars hus som hundvakt och var precis påväg därifrån- till apoteket för att köpa fler test!! Då kliver mamma in genom dörren och där står jag med tårarna rinnandes, självklart berättade jag :) Fast innan dess hade jag hunnit ringa Lillan- brukar vara den första med att få veta det mesta *ler*
Under loppet av två dagar så tog jag runt 3-4 test till, och jo- alla var positiva! Räknade ut att jag då var i 5:e veckan, vilket innebär att jag nu är i 7:e veckan. När jag tänker tillbaka så har jag känt av magen sedan vecka 4 ca, som mensvärk ungefär. Men nu när jag förstår vad det är jag känner så är det väldigt spännande att känna av allt "nytt" som händer i magen- för det känns verkligen att livmodern växer från första början! Har skojat senaste dagarna om att jag visserligen redan har hängbuk sen förut *höhö* men att om man känner efter under och trycker lite, så känner man den växande livmodern som en liten utbuktning där under. SKITHÄFTIGT!
Är inte illamående. Kan inte äta stora portioner längre, lite och ofta.. blir hungrig snabbt. Trött, har alltid haft bra termostat och varken varit för varm eller kall. Nu kan jag bli både för varm och för kall. Det rycker i magen, som "nervryckningar" och det kan göra ont om jag suttit ner och sen ställer mig upp för snabbt. Men oftast är det bara en känsla av något nytt därinne, som växer för varje vecka! Det KÄNNS iaf vill jag lova, jag kan bara lämna över till kroppen och låta allting hända. Vi är byggda för det här och det är trots allt ett litet liv som snickras ihop där inne. Jag som sover på mage mycket ska försöka göra det så länge det känns ok. Har Lillans kloka ord i bakhuvudet: "Lyssna på kroppen, och så länge det känns bra och du MÅR bra, så gör du inget fel."
Har räknat ut att den 11/6-2010 så föds "bebis"! Så får hon/han heta tills vi vet om det är en kille eller tjej, och om det bara är en..
Alla graviditeter är mer riskfyllda fram till vecka 12, därav kommer jag inte kunna slappna av riktigt förrän jag passerat den magiska gränsen. Men nu har jag berättat! Överlycklig och försöker ta hand om mig så gott jag kan, ser fram emot att bli mamma och jag känner ingen som helst oro för Stefan. Han kommer stötta mig i allt och kommer kräva pappaledighet, han är född in i papparollen och har alltid känts självklar. SÅ SKÖNT.
Lyckan fick sig en abrupt paus när nästa helg kom. Den 16/10 så skulle jag och Taurus tävla lydnad på hemmaklubben. Åkte hemifrån ca 10.15, Stefan åkte i bilen framför mig. Skulle till mamma och pappa en sväng för att byta bil. Hade väl hunnit åka i tre minuter. Från ingenstans så kommer det en schäfer, jag hinner se den framför bilen, som att den hoppade fram. Och det bara small. Det fanns ingen tid för reaktion och jag hann inte ens tänka broms. Det bara small.
Hunden slungades iväg många meter framför bilen och mitt undermedvetna visste direkt att den var borta. Jag hade kört i ca 70 km/h och jag körde runt förbi hunden, rullade fram ca 150 m och stannade bilen. Då bröt jag ihop och skrek rakt ut.
Stefan hade inte sett smällen, men såg att jag stannade. Så han var på plats snabbt. Jag hade sjunkit ihop på asfalten bakom bilen, dubbelvikt. Skrek och grät och var väldigt chockad. När Stefan varit hos mig något minut så säger han "den lever", men det visade sig att det var de sista rycken han såg. Hunden var redan borta. Nästa sekund hör jag förtvivlade skrik från hundens håll, och innan jag förstod att det inte var hunden.. så ser jag hundens matte komma upp ifrån motsatta sidan som hunden kom ifrån, men en till schäfer med sig. Det var hennes skrik som ekade genom luften.
Stefan får mig upp på fötter och jag kräks omedelbart. Skakar som ett asplöv.
Kan inte tänka mig hur jag skulle ha reagerat om det hade varit min hund som låg där, påkörd. Jag hade troligtvis svimmat och aldrig velat vakna igen.
Lillan var snart på plats och tog mig till sjukhuset, både med tanke på chocken och att jag är gravid. Men efter en halvtimma i ett eget rum så sa jag tack och hej, chockad kan jag lika gärna vara hemma. Magen kändes bra och inga blödningar..någon annan behöver vården bättre än mig. Stannade en snabbis hos mamma och pappa och berättade vad som hänt, och tårarna rann konstant förstås. När vi kom hem så kraschade jag i sängen och sov i tre timmar. Oroligt.
Det visade sig senare att den här hunden hade stuckit efter en hare och tydligen slitit sig, men jag såg inget koppel. Det känns tungt att veta att hunden var påväg tillbaka till matte när vi båda var på fel ställe vid fel tidpunkt, och hunden hann aldrig fram till matte.. Det betyder att den redan korsat vägen en gång en stund tidigare. Vi har en väldigt vilt-rik väg och jag har ständigt radarn på, men platsen var också extremt olycklig: lång högerkurva, brant slänt på högersidan där hunden kom ifrån och troligen hade den full fart ut ur skogen uppepå slänten, kastat sig ner och rakt ut ivägen. Så mycket hann jag se att den hade all fokus riktad framåt, över vägen, mot matte.
Självklart mår jag fruktansvärt dåligt över det här, och jag önskar att ägaren vill träffa mig en dag. Jag vill veta vem och hur hunden var, allt hon vill berätta för mig. Jag vet att hunden inte hann lida, att den var glad i sitt sista språng ur livet.. och att det inte hade funnits en chans för mig att vare sig märka den eller hunnit reagera överhuvudtaget. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, hur mycket jag än önskar att jag kunnat det..
Det här tar jag med mig, och jag kommer vara gravallvarlig med mina framtida elever när vi pratar antijakt. Nu har jag sett, alldeles för nära, vad som kan hända på en sekund- en sekund- så kan hunden vara borta för evigt. Den här frågan ÄR på liv och död, och alla hundägare borde ha det i bakhuvudet. Så oerhört tragiskt att det här hände.. kommer bära med mig hunden i hjärtat för resten av livet och jag hoppas jag slipper vara med om en sån här sak igen. En av de absolut värsta dagarna i mitt liv hittills.
Dagen efter så var det planerat att vi skulle hämta hem Marres nya häst Exelent från Tingsryd. Stefan körde och vi hade lånat en fin transport. Han och Marre satt fram hela vägen ner och upp, medan jag mestadels sov i baksätet. Illamående och med tårarna rinnandes stundtals. Kändes inte som att jag gjorde någon nytta alls, men det kanske var bra att åka hemifrån. Exelent skötte sig bra under vägen och har nu installerat sig ordentligt i nya stallet! Underbar, stor och lugn arabvalack. Skimmel på 7 år, passar Marre som handen i handsken. Tanken är att de ska uvecklas inom westernridningen tillsammans. SÅ GLAD FÖR HENNES SKULL!!
I andra nyheter så kan jag berätta att jag lyckades smälla båda högerdäcken på bilen + en fälg. Så nu har vi köpt nya svarta fälgar och svidat om till nya dubbdäck.
Bailey tränar lite på skoj, och nästa projekt är att han och jag åker på Grundkurs i specialsök på Hundcampus nu i November! Ser mycket fram emot det!:)
Helgen efter ska jag och Marre åka med Taurus och Devil till Norge för utställning!
Så som ni förstår så har det hänt en hel del. Dessutom så har jag en period nu att jag nästan spyr på datorer och internet. Tar emot bara att sätta sig vid en dator. Men det går i perioder! :)
