Allt började förra söndagen. Jag, Oliver och Lillan var ute på långpromenad.
Efter två km märker vi att Taurus börjar gå orent, haltar med vänster bak.
De hade ännu inte rusat eller lekt utan bara lugnt travat framför oss på plant underlag och nosat i gräset. Verkade väldigt konstigt..?
Tänkte inte så mycket mer på det, det händer ju att de kan få tillfälligt ont en stund och sen försvinner hältan igen.
Men det blev snabbt värre. Plötsligt hoppade han på tre ben och ville inte stödja alls på vänster bak!
Oron ökade..
Vi hade runt fyra km kvar hem och ville absolut inte att han skulle behöva gå hela vägen. Stefan var inte hemma, så jag ringde till våra grannar Camilla och Peter (de äger Baileys halvbror Gus) och frågade om de kunde komma med bilen och köra hem Taurus.
De ställde upp som riktiga räddare i nöden och kom med Volvon. Men innan de hann komma så förvärrades Taurus smärta ytterligare. Han började vackla med hela bakdelen och det såg ut som att han skulle rasa ihop!! Fick en obehaglig tanke att det kanske var nåt i ryggen som spökade.. Jag bad honom lägga sig i vägkanten tills de kom med bilen, kände igenom honom snabbt men hittade inget speciellt.
Vi lyfte in Taurus i bilen och hemma fick Camilla bära upp honom för trappen, den är bara fem steg men han hade inte velat gå själv. Hon skulle stanna hos honom medan vi gick resten av vägen hem. Bailey visste så väl att Taurus var illa däran och försökte jaga på oss hela tiden att öka takten!
Väl hemma så kände jag igenom honom igen och ringde till veterinär för rådgivning. De tyckte att jag skulle avvakta till nästa dag, och deras gissning var korsbandet.. Korsbandet, snälla snälla inte det. Det skrämde skiten ur mig, såg framför mig hela proceduren med brutala operationer, väldigt lång konvalescens och intensiv rehab för att KANSKE bli bra :/
Syrran hade Metacam hemma som jag fick, så jag kunde ge så han iaf fick sova på natten. Fast det hjälpte knappt, han vankade av och an och kunde inte slappna av. Pep och var uppenbart smärtpåverkad.. Mattes lilla älskling. Hjärtat brister när man inte kan göra nåt.
Dagen därpå så åkte vi till Bagarmossen. Lillan följde med, kan hon så ställer hon alltid upp och följer med. Vilket är fantastiskt skönt när jag har Oliver med mig också, då kan jag koncentrera mig mer på hundarna och vad veterinären säger/gör. Och det mentala stödet jag får ska vi inte tala om! Skulle aldrig ta henne för given, hon vet hur mycket det betyder att hon följer med <3
Vi fick komma in på en akuttid. Det hela blev lite av ett mysterium, då ingen av de två veterinärerna kunde hitta ett enda fel på hela hunden, varken i vaket eller lugnat tillstånd. Han pep inte heller till en enda gång. Men de såg ju tydligt att han stod och höll upp vänster bakben.. Kan såhär i efterhand tycka att det är lite konstigt att de inte röntgade honom då.
De skrev ut Metacam att ge i en vecka, och det starkare morfinpreparatet Tradolan att ge vid behov. Samt enbart koppelpromenader och mycket vila.
Åkte hem både lättad och oroad.. Ok det är inte korsbandet, men vad är det då??
Dagen därpå, på tisdagen, så verkade han gå bättre. Vi gick på promenad och han fick gå i koppel. Jag var glad att han kunde gå med benet! Vid lunchtid så skrek han till när han reste sig från liggande, så jag beslutade att ge honom Tradolan. En timma senare bröt hela heletet lös.
Satt i vardagsrummet med Oliver framför mig i sin gåstol. Taurus kommer och sätter sig mellan mig och Oliver, sätter sig och ska tvätta sig i baken. Men när han rätar ut kroppen igen och ska ställa sig så börjar han gallskrika.. Skriker och skriker. Det var så öronbedövande höga skrik. Har aldrig hört en hund låta så. Det kanske inte var mer än 20 sekunder han skrek, men i chocken kändes det som en evighet. Oliver blev rädd och började gråta, Bailey stackaren satte sig i ett hörn och bara skakade. Jag försökte tänka klart.. Enda jag kom på var att öppna grinden ut ur rummet, Taurus stapplade ut och sjönk ihop i en darrande hög på hallgolvet. Jag började gråta och skaka i panik, tog upp Oliver ur gåstolen. Det var som att han förstod att det var allvar, för medan jag fipplade med mobilen för att hitta vem jag skulle ringa, så hängde han helt lugnt på min axel medan jag närapå hyperventilerade -eftersom jag mer eller mindre trodde att min hund var påväg att DÖ!! Ringde Bagis och de sa bara "Kom in!".
Lämnade Oliver och Bailey hos mina föräldrar, min snälla mamma åkte hem tidigare från jobbet för vår skull <3 Min kompis Cissi följde med mig, jag var chockad och mådde lite illa. Hade ingen lust att köra själv i bilen :/ Var oändligt tacksam att ha Cissi med mig.
Föga anade vi väl hur många timmar vi skulle få vänta..
Vi kom in, först fick vi vänta i 30-40 min i själva väntrummet. Sen fick vi ett eget rum. Timmarna gick och det enda vi fick veta var samma sak varje gång: "Veterinären har bara en patient innan det är ni, om det inte kommer in fler akutfall." Vi var själva där på en akuttid. Visst, Taurus såg absolut inte ut som något akutfall där när han tidvis låg och sov så gott. Men jag var så orolig, hade ju ingen aning om vad som var fel och om han hann bli sämre under tiden vi väntade! Vi väntade i hela fyra timmar.. Och när veterinären väl kom så spenderade hon nog hela typ åtta minuter i rummet innan det beslutades att Taurus skulle läggas in för vidare utredning och röntgen. Kunde inte vi ha klämts in någonstans? Och är det inte läge att kanske ha mer än EN veterinär på akutmottagningen?
Han följde snällt med djurvårdaren och det kändes bättre att han lämnade oss, än tvärtom.
Vid det laget så var jag och Cissi gruvligt jävla less på det där rummet, hungriga och trötta. Så därifrån bar det av till donken innan vi for hemåt igen. Tankarna malde i huvudet.. Tänk om mysteriet inte skulle få någon lösning? Tänk om de inte skulle hitta något ALLS på röntgen..?
Såhär i efterhand hade det kanske varit bättre att åka till Strömsholm den dagen. Men nu fick jag stå för mitt beslut!
Dagen därpå så vankade jag nervöst omkring hemma medan jag pysslade med Oliver och hemmet.. Kan de inte ringa snart?? Bestämde mig för att om de inte ringt senast kl 12 så skulle jag ringa dit själv! Sagt och gjort- klockan blev 12 så jag ringde. Tjejen jag pratades om läste innantill ur hans journal och det verkade inte vara några konstigheter och han var inte röntgad ännu. De skulle ringa mig efter stora ronden på e.m.
Men det hann bara gå någon timma till så ringde veterinären, han höll på att vakna ur narkosen efter röntgen! Hon sa att de kollat alla leder och ryggen och allt såg fint ut, det ENDA hon hade kunnat se som kunde förklara smärtan, var att det såg flammigt ut på lårbenet vänster bak. En trolig benhinneinflammation! Och sånt gör ONT! Tror mitt hjärta hoppade till av lättnad när jag fick höra det. Inget allvarligt trots allt.. Phu!!! Det är ungefär samma sak som när unga hundar får panosteit, ovanligt på vuxna hundar men har observerats hos äldre schäfrar. Eftersom raserna är besläktade så är det alltså med största sannolikhet rasbundet!
Hon sa att jag kunde komma och hämta hem honom! Äntligen! Mattes älskade lilla råtta!
Det var en lättad, trött men glad hund som mötte mig i väntrummet <3 Behandlingen blev två veckor med Metacam och lugn motion, fick även det starkare Tradolan utskrivet som jag kunde ge vid behov, om han fick riktigt ont. Kändes skönt att få hem honom igen, blir så tomt i huset utan lillprinsen. Kom dock på mig själv på kvällen att jag hade svårt att slappna av, jag var rädd för att han skulle skrika sådär igen! Minsta ljud han gjorde så ryckte jag till. Försökte tänka positivt och kunde till slut somna. Troligen så var det inte själva skriket jag var rädd för att uppleva, utan den där känslan jag hade av hjälplöshet och skräck.
Två dagar senare, på fredagen 25/1, så var det dags för nästa hund! Men då var det en, sedan långt tillbaka, bokad tid för Bailey-bus. Han har vid några tillfällen droppat blod från urinröret och stånkat lite när han bajsat. Det har dock gått långa perioder imellan, men jag uttryckte min oro vid senaste blodtappningen. Har varit fullkomligt livrädd för att det ska vara prostatan det är fel på.. Vilket i många fall leder till kastrering. Bailey är en sån hane som man bara skulle kastrera av rent medicinska skäl. Det skulle vara så tragiskt med en kastrering annan än i nödfall, dels för att han är ett otroligt bra avelsmaterial- men även för att han är en väldigt stabil hane och är en stor tillgång för flocken på jobbet.
Hur som helst så hade vi veterinärundersökning och ultraljud av prostata och urinvägar inbokat. Lillan var med mig och hjälpte mig ta hand om Oliver, förstår ni vilken bästis jag har? <3 Sen är hon Baileys extramatte och det är alltid skönt för oss att ha henne med som stöd.
Veterinären gjorde en noggrann undersökning, hon hittade lite förhudskatarr, och sen bar det av till ultraljudet.. Nervöööst. Nervositeten visade sig dock vara obefogad, riktigt obefogad! Vet. pekade ut prostatan på skärmen och sa att "Se så jämn och fin den är, det är sällan man ser att de är såhär fina på äldre hundar. Kanske på en 1,5 åring- men inte en som snart blir sex år!" What!?
Smälte väl mer eller mindre ihop till en pöl av lättnad efter det konstaterandet!!
Det var lite obehagligt när de tog en urinprov direkt ur blåsan med en nål när han låg där på rygg :/ Men han kände ingenting. Han var fruktansvärt spänd när han låg där uppochnervänd på britsen. Men han är så godhjärtad och skulle aldrig få för sig att göra något. Jag stod hela tiden vid hans huvud och pratade lugnande med honom, och han tog godis av veterinären direkt när han hoppat ner. Alltså inget större stress-påslag ändå, det har nog mest med hans stora kroppszon att göra. Han hade inte fått rasta sig sen kvällen innan (han skulle vara kissnödig för att ultraljudet skulle bli så tydligt som möjligt) så vi kilade ut och det tog inte många sekunder förrän han gjort det han skulle, stackarn! Ett sista snack med veterinären som rekommenderade förhudsrens i några dagar och hon skulle ta odlingar på urinen för att de om det fanns någon bakterietillväxt som kunde vara urinvägsinfektion.
Hon skulle återkomma på telefon.
Så det var fem dagar med känslomässig berg- och dalbana! Båda hundarna var friskare än jag trodde, vilket känns underbart!
Taurus har nu fem dagar kvar med Metacam och Baileys veterinär ringde faktiskt idag! Han har en måttlig bakterietillväxt i urinen och hon skrev därför ut en antibiotika-kur på 10 dagar. Ska hämta ut receptet imorgon. Har aldrig behövt ha någon av hundarna på medicin, så vips har jag båda hundarna medicinerade!? Så kan det gå, men så länge de blir bra så!
Har tagit det lugnt med hundarna, kortare och lugnare promenader än normalt och mycket godissök ute. Inte lätt alltid att hålla sig i skinnet när man är ett explosivt litet energiknippe som heter Taurus ;)
Hoppas verkligen jag slipper ha en sådan vecka igen!
